Sedan en längre tid tillbaka har jag haft brist på sömn. Det gäller även innan M kom till världen och långt innan är det verkligen. Det börjar nu kännas då jag har extremt bristande sömn. Sedan märker man det på mitt humör. Men det är bara att bita i det sura äpplet och se glad ut ändå. Jag älskar mina barn mer än allt annat och skulle göra allt för dem, vilket jag gör. Jag skulle ta över all deras smärta osv. Men vill även att dem ska lära sig att leva sitt liv till fullo. Jag vill inte styra dem, utan dem ska få leva enligt sina egna behov och styrkor
